Image by Jovana_Nz via Flickr
Jag botaniserar bland skrymslen och vrår på en gammal hårddisk och hittar en krönika jag skrev 2005 när jag studerade i södra Tyskland. Faktum är att den här texten provocerade så till den milda grad att en bekant gjorde sig ovän med mig. Men nog var jag något på spåren?
Jävlar. Jag kan inte fly från det faktum att det igår var återträff för att “fira” att det nu har gått tio år sedan vi alla tog oss ut från grundskolan med livet i behåll. Tio år. Vad fan var det som hände egentligen?
Tre år på naturteknik, 15 månader med gevär i hand, 180 högskolepoäng och två kandidatuppsatser. Några månader i Stockholm, några i München. Fyra lägenheter – två i Härnösand. Flyttat tillbaka hem en gång – pinsamt. Två bilar. Två katter. Två guldfiskar. Budbilschaufför och vaktmästare. Ett par tre hundra misslyckade försök att skriva en roman. Ett typ tioårigt förhallande.
Shit, en hel del hände visst under de där åren. Fast allt hände utan att jag nagonsin förstod vad meningen med allt egentligen var. Okej, jag har aldrig drömt om att bli rockstjärna eller racerförare och sett dessa illusioner komma pa skam – mina drömmar lever ännu. Tack och lov. Men vad fan är det egentligen för drömmar?
Drömmarna kanske handlar om en karriär som motsvarar omgivningens förväntningar och kanske också ett hus vid havet. Grillfester, korpfotboll och kubbspel. En vacker fru som poserar med vår välkammade avkomma framför den snart betalda herrgårdsvagnen. Ett fina-fotot-på-familjen som fick flytta in till sovrummet från spiselkransen när vi hängde upp vår nya platta tv.
Säsongen är kort, men visst har vi en båt tycks det. Och den rasrena besten till hund har ett dressyrdiplom och går inte utanför tomtgränsen utan vår välsignelse. Våra familjer kan självklart umgås med varandra och gör det gärna över en bit mat och lite vin. Det spårar bara ur när någon halkar till lite i vildmarkspoolen.
Och vänner har vi förstås och vi kan umgås med varandras vänner, frugan och jag. Räntan är samtalsämnet nummer ett på samtliga parmiddagar. Men topplånet är amorterat och bergvärmen är installerad. Och hemkoket puttrar så mysigt nere i källaren. Och nästa år ska jag få löneökning, det har chefen sagt. Hm, kanske dags att avla unge nummer två?
Och där befinner man sig. Man har allt det där som man vill ha, eller i alla fall det där som man trodde att man ville ha. Och vad fan ska man göra da? Ta grönt kort? Eller kanske är tiden kommen att gå ner i källaren och i den nya bastun aptera de där feta laddningarna med sprängdeg från fjolårets hemvärnsövning?
