Klappa takt, slavjävlar

Image via Wikipedia

Jag ägnar en halvtimme av lördagen åt att putsa mina skor. Jag sitter framför teven. Bilden flimrar, men ljudet, det har jag stängt av. Utan ljud, märker jag, framträder innehållet i ett annat sammanhang:

Jag ser hur Lasse Kronér och ett antal halvkändisar frenetiskt klappar takten till något. I deras blickar ser jag något fullkomligt, en sorts intensiv förnöjsamhet man bara kan se i ögonen på dem som har berusats av stunden i en orgie av självbekräftelse.

Studiopubliken klappar med, frenetiskt. Hypnotiskt. I deras ögon, där glittrar glädjen över att få vara inkluderad i ett sammanhang, ett sammanhang som de så hängivet och lyckligt applåderar i takt. Programmet tycks dem just i den stunden vara större än deras egna jag – och de älskar det! De älskar att hylla, de älskar att bli underhållna och varje klapptakt försätter dem djupare och djupare i denna euforiska trans.

Det är inte så svårt att förstå varför folkmassor låter sig duperas gång efter annan, hur de låter sig vallas som enfaldiga får genom världshistorien. För alla vill vi ju så gärna vara med. Vara med och klappa takt.

Tänk… tänk att allt blir så tydligt utan ljud.