Jag köpte Maggios skiva nyligen. Trots att jag lyssnat igenom hela skivan på annat sätt först. Men faktiskt så tyckte jag att hela skivan var bra, plus att jag ville ha det lite bättre cd-ljudet. Och en autograf, förstås!

Jag har dessutom hyllat Maggio till mina vänner bloggläsarna och till mina kontakter på FB. Jag har aktivt adderat till hennes berömmelse.

Det är tack vare detta kändisskap som Maggio kan få intäkter via stim-tjänster som spelningar på radio och andra tjänster på frammarsch som Spotify. Om hon varit okänd hade hon inte fått access till tv-, radio- och tidningsintervjuer som gör henne ännu kändare och som gör det möjligt för henne att kapitalisera på konserter, ta betalt för varje gång någon laddar ner hennes ringsignaler/bakgrundbilder eller när någon köper hennes merchandise-produkter. De nya kanalerna ger henne också access till lyssnare på andra sidan jordklotet som utan internet antagligen hade haft väldigt svårt att komma i kontakt med hennes sköna stämma alls.

Detta skulle kunna kallas för en trade-off. Kreatörerna förlorar traditionella intäkter, men samtidigt öppnas dörrarna för nya intäkter med än större potential. Det är helt i sin ordning tycker jag.

Jag ville utröna om vi tycker att konstnär är ett speciellt yrke som inte borde omfattas av samma marknadsekonomiska förutsättningar som de flesta andra lever under. Jämförelsen med PR-yrket tyckte jag därför var talande; det är kreativt och i allra högsta grad marknadsmässigt.

Men självklart kallar inte jag mig konstnär. Så visst får kreatörerna en särställning på så sätt. Men är konsten så viktig att den borde få lov att stå i en särställning utanför det marknadsekonomiska systemet?

Kanske. Men det måste vara en fungerande modell. Det måste vara en modell där konsten till viss del bär sig själv – om det ska vara långsiktigt hållbart.

Om konsten inte kan få ett samhälleligt frikort, då måste det ske en anpassning. Och däri sitter även den mest smäktande alternativa konstnärssjälen i samma båt som skivbolagsdirektören. Man måste hitta nya verksamhetsmodeller!

Hur skulle en sådan modell kunna se ut?

Jämför med idrottens värld. Det handlar om underhållning och om historieberättande. Förmedlandet av känslor, om du vill. Och där finns kopplingar till mänsklig utveckling och själens/kroppens välbefinnande. Där finns proffs och amatörer – och amatöridrott är givetvis något fint i dessa sammanhang.

Och för att dra parallellen till förändring och fildelning: Det är vad folk vill se och uppleva som i grund och botten styr vilka som får möjlighet att bli proffs och vilka som får fortsätta vara amatörer.

Kort sagt: Om ett fritidsintresse börjar bära sig ekonomiskt, då finns möjligheten att låta det förvandlas till ett yrke. Annars kan det väl få fortsätta vara ett fritidsintresse, en amatörsutövning?

Jag har givetvis en bra comeback, men jag har lite helggrejer att stå i, så vi får plocka upp tråden till veckan!