I morgon skulle min vän Erik ha fyllt år 29 år. Jag har två särskilda minnen av honom.
I det ena minnet sitter vi på Tures där vi lunchar och dricker gott vin till maten. Han är hemma på permission från sin FN-tjänstgöring i Afghanistan och jag ungtupp på en PR-byrå men det spelar ingen roll; en fin vinlunch får gärna kosta. Vi pratade om stora saker, om hur häftigt det hade varit att få arbeta med politisk påverkan och om vilka stordåd vi skulle kunna åstadkomma från en gemensam plattform.
I det andra minnet är vi på väg för att luncha på East. Vi är nu nyblivna kollegor på Spotlight PR. Det är höst och vi vandrar nedför Sturegatan. Jag pratar antagligen om något tråkigt, om hur man ska använda tiden effektivare för att få mer gjort eller något i den stilen – jag brukar prata om sånt när jag får chansen. Erik skrattar åt mig och tycker att jag är på tok för seriös. Istället ger han sin syn på livet:
“När jag dör ska jag ha maxat ut varenda kredit jag har. Jag ska hitta på nya drinkar och jag ska resa och jag ska ha roligt. Det är så det ska göras, Jerry.”
Tidigt på morgonen den 22 december 2007 gick Erik bort. Dagen innan, en fredag, så gick han hem tidigare från jobbet eftersom han kände sig krasslig. Vi hade planerat en lunch på Hard Rock Café på lördagen, vi skulle smida planer om hur vi skulle få loss projekt till Almedalen 2008. “Vi kan ju skjuta på vår lunch om du är krasslig, Erik?”, påpekade jag.
“Inte då,” svarade Erik med ett leende och knäppte jackan. “Äta måste man ju, eller hur Jerry?”
Jag minns den lördagen. Jag minns att jag ringde honom och lämnade ett meddelande om att jag skulle bli sen. Sedan ringde jag honom igen när jag kommit fram. Jag gick in på restaurangen för att se efter om han redan var där. Jag kunde inte vänta länge eftersom jag skulle hem och packa, men jag minns att jag skickade ett sms som innehöll ordet “regncheck”.
Att Erik aldrig dök upp till vår lunch den dagen är bland det mest sorgliga jag har varit med om.
Erik var med rätta väldigt omtyckt och hade många vänner. Erik var en levnadskonstnär och är fortfarande min största inspiration när det handlar om glädje och vänlighet. Jag ser dig där du står på Noppes med din Mac och spelar discomusik. Eller när du skryter om hur du vann Gyros drinktävling med Miss Midja. Eller, kanske framför allt, när du – helt magiskt – får alla i ett rum att må bra.
Och vad gäller alla våra storslagna planer? Som jag skrev med gråten i halsen på juldagen 2007: “Allt vi sa att vi skulle göra får helt enkelt vänta. Till dess, lägg champagnen på kylning broder så tar vi den där avstämningen en annan gång.”
Några av Eriks vänner har skapat denna fina minnessida. Den är skapad på en Mac, en fin detalj som alla vi som kände Erik uppskattar.
Andra bloggare om saknad.
