Dagens aha-upplevelse!

Joakim Jardenberg skriver i en kommentar:

“Microbetalningar är inte heller modellen. Google tar inte betalt per sökning av användaren. Det finns de som vill betala för tidningarnas publik, precis som det finns de som vill betala för Googles publik. Vi måste 1. se till att ha den publiken, 2. se till att kunna sälja den på ett bra sätt (motsatsen till idag), och 3. se till att våra kostnader möter den nya ekonomiska ramen. Men det har jag sagt så många gånger att det börjar bli löjligt.”

Jag tror det finns en poäng i att fortsätta att säga just detta. Jag är flitig medverkare i flera av de konversationer som Jardenberg startar, men det slår mig att det är lätt att ständigt tänka annonseringsintäkter – rent reflexmässigt.

Därför inser jag att det finns en poäng i att uttrycka sig att sälja den publik som byggts upp. För – vilket jag inser nu – det måste ju finnas tusentals sätt att sälja en publik – utöver annonsering!

Att kapitalisera på en “klans” uppmärksamhet är ju ur det perspektivet intet nytt under solen. Annonsering är ju absolut ett sätt, men det är ju samtidigt en enväga kanal. De som bemödat sig om att skapa sig ett antal publiker borde rimligen också kunna kapitalisera på publikernas input.

Däri ligger ju redan journalisternas uppdrag att bevara och bevaka ett förtroende. Hur de väljer att kapitalisera på förtroendet måste ju i alla lägen vägas mot frågan – tär detta på några för oss viktiga relationer/förtroenden?

Hela resonemanget/kedjan förklarar på samma gång hur gratis blir ett konkurrensmedel och varför det är så betydelsefullt att värna sina digitala ambassadörer ur ett – ja, faktiskt – säljdrivande perspektiv.

Min poäng är denna: Innan jag läste denna kommentar så hade jag ett mentalt likhetstecken mellan att kapitalisera på läsare/lyssnare/tittare och annonseringsintäkter. Trots att detta ligger en bra bit från min affär som PR-konsult så var min gamla analys slarvig – men lyckligtvis tillrättalagd nu!

Ergo: Det är nog inte löjligt att fortsätta förklara detta för alla dem som behöver höra det – det är nog snarast absolut nödvändigt. Och ju fler vi blir som fattar galoppen, desto större chans till en förändring innan det är alldeles för sent!

Pingat på intressant.se.