“Nu firar Com Hem 10 år på internet genom att lägga ut en film på YouTube som visar att de har koll på läget. Det är egentligen reklambyrån King som har koll. Viktigaste för ett bolag som Com Hem måste vara relationen till sina kunder. Då hjälper det inte att sminka sig i YouTube rouge och mascara utan man måste ta tag i det riktiga problemet som är att man urinerar på sina kunder!”

http://hundratusen.com/2009/10/com-hem-sminkar-sig-riktigt-bra/#utm_source=feed&utm_medium=feed&utm_campaign=feed

Men jag menar att vi genom att kalla dessa organisationer för “bloggare”, så späder vi ut ordets och verktygets rätta betydelse. Många organisationer gör helt enkelt så att de flyttar ut sin gamla nyhetsfeed för pressmeddelanden på en bloggplattform. Gott så, men “bloggar” de verkligen?

Samma sak gäller alla dessa “journalistbloggar” som egentligen inte är något annat än klassiska krönikespalter.

En blogg är en kommunikationsform som utgår från individer och individuella perspektiv. Att mer eller mindre sticka en slant i näven på en anställd och säga “nu sätter du dig här i två timmar och bloggar inställsamt om vår organisation, annars får du sparken”, det är ett yttre våld mot den intima kommunikationsform som bloggen faktiskt är.

Vad jag pratar om är att inte knuffa ut någon att “representera” som inte frivilligt vill göra det, eftersom det sällan blir bra. Resultatet kanske ser bra ut efter feedbackloopar och annat, men om det hela inte är självgående blir investeringen i regel för stor. Lite som att göra en telefonförsäljare av en person med grav telefonskräck. Jag säger inte att det inte går, jag säger bara att det blir bättre affär att satsa på någon som verkligen vill och kan.

För en digital närvaro i all ära, om du vill uppnå push-effekter på den sociala webben och inte behöva förlita dig på sällsynta virala lyckträffar, då gäller det att dina ambassadörer är äkta i sitt uppträdande på den sociala webben, må det vara som bloggare, twitrrare eller vad det nu kan tänkas vara!