Jag har börjat läsa Tittaren av Mattias Ronge. Att jag läser den beror till liten del på att jag vet vilka Ronges är, men mest för att det ju inte hör till vanligheterna att den svenska PR-branschen utgör själva scenen i en litterär gestaltning. Jag njuter stort av boken, men så gillar jag ju också romaner som beskriver verkligheten genom att skruva på den några varv.
Jag gillar romaner som tar i lite, som Tom Wolfes Bonfire of the vanities, Chuck Palahniuks Diary eller Douglas Couplands All amilies are psychotic. Svenska, socialrealistiska romaner som Jens Lapidus Snabba Cash eller deckare som Wallander-böckerna må vara språkligt spänstiga, men de tilltalar inte mig.
Jag gillar när det är lite skruvat, och att höra de seniora PR-konsulterna i Tittaren snacka PR-floskler är därför pur njutning, liksom det underbart dekadenta i att catera ostron till en ettårings födelsedag.
Men även om verkligheten är uppskruvad några decibel, så är det ändå mitt Stockholm (nåja, jag lever inte lika flådigt) och min bransch det handlar om. Men istället för att det skulle kännas annorlunda att läsa om bekanta omgivningar, så är känslan ännu så länge en annan – och det är faktiskt ganska märkligt:
För även om huvudpersonen är på väg i 210 knyck i timmen mot något som jag har på känn inte är så bra, så är känslan av identifikation påtagligare än jag någonsin trott att den skulle vara. Huvudpersonen Markus är en PR-konsult, men också en Bror Duktig som definitivt tar sin karriär på stort allvar. Han är också präglad av en 15 månaders värnplikt som plutonchef med toppbetyg. Strax över 30 är han också. Och vännerna tycker att han arbetar för mycket.
Hm… Nåväl, jag läser i alla fall vidare med förtjusning.
