Jag blev utmanad av Sofia Mirjamsdotter att prestera en spellista på temat kärlek. Jag var ju rätt kaxig i 10 regler för en perfekt spellista, om någon minns? Så härmed levererar jag min spellista med god marginal innan Alla hjärtans dag, komplett tillsammans med några rader om veckans bloggtema – kärlek.
Jag hade länge stora problem med kärlek. Inte att få ett förhållande att fungera för det har alltid varit väldigt enkelt för mig. Jag lyssnar mer än vad jag pratar, jag tycker mer om att ge än att om ta och jag tar tag i saker närhelst jag får den där känslan att allt inte står rätt till. Jag vill även att relationen ska utvecklas och bli djupare för det är då det blir intressant.
Men, det är skillnad på en välfungerande relation och på kärlek.
Är det här verkligen kärlek, frågade jag mig därför tidigt. Jag gick ju in i mitt första långa förhållande redan vid 14 års ålder, och till skillnad från mina jämnåriga hade jag aldrig några problem med själva relationen. I själva verket trivdes jag så mycket bättre i en nära relation med det motsatta könet; det kändes äkta och nära, och det gav mig en känsla av att få vara man hela vägen ut – om än i en pojkes kropp.
Det var just frågor om identitet och om att vara man som präglade mina tonår. Å ena sidan var jag en person som slogs på skolgårdar och senare krogar, spelade ishockey och som levde för att besegra alla som ville tävla med mig. Jag kunde redan från början känna denna primala tydliga instinkt, men samtidigt ville jag läsa, lyssna och förstå i stillhet.
Samtidigt präglades den traditionella manligheten om att vara arrogant, burdus och nedlåtande. Jag fick verkligen inte ihop det där jag under otaliga hockeycuper satt på min tältsäng och såg min jämnåriga lagkamrater skrika, skräna och snärta varandra med sina handdukar, ivrigt påhejade av sina grottmänniskor till pappor.
Men om några söta tjejer på läktaren ville ha deras uppmärksamhet efter matchen, då var de inte lika kaxiga längre. Varför pratar de inte bara med dem, undrade jag alltid. Det är okej att vara blyg för det var också jag, men jag gick inte in i omklädningsrummet efter matchen bara för att plötsligt börja snacka skit om “hockeyhororna” på läktaren…
Ni vet de som säger att män är svin? De har rätt om allt utom på en punkt – det här handlar inte om män.
Men min relation till kvinnor gav mig inget svar på frågan om hur kärlek känns eller vad det var. Men den tydligaste känslan i hela mitt unga liv var – då som nu – passionen. Det kunde vara passionen för det köttsliga förstås, men också för stridens hetta på isen. Eller passionen för det skrivna ordet. Eller som i dag, mitt yrke som PR-kosult.
Men det här sättet att tänka ställde verkligen till det, både för mig och de stackars tjejer som hade en relation till mig på den här tiden. Min föreställning var att kärlek var relation plus passion, vilket fick till följd att det aldrig fick vara något annat än intensivt. I längre förhållanden är det ju naturligt att det går upp och ner, men för detta hade jag inget som helst tålamod.
Än värre var att jag inte kunde skilja på relation och passion, vilket innebar att jag vid minsta lilla attraktion utanför relation mer eller mindre gav upp på relationen. “Om jag är attraherad av henne – hur kan jag då vara kär i henne jag först blev attraherad av?” Relationerna tog inte alltid slut när de borde, eller så tog de slut fast de inte hade behövt göra det, men alldeles oavsett blev jag bara mer och mer distanserad till “kärleken”.
Någonstans vid 25 år ålder gav jag nog helt upp. Jag visste att jag alltid kunde förlita mig på min förmåga att få relationer att fungera och på min obotliga tro på att våga släppa allt och ge efter för sina passioner, vilka de än må vara. Det var trots allt dessa som tagit mig till den punkt där jag nu befann mig, med en god utbildning och hela livet framför mig.
När ett långt förhållande så tog slut så tror jag att det var för att det inte räcker med relation och passion. Om där inte finns kärlek, så klarar inte ens jag att hålla ihop förhållandet. Men det här hade jag ju ingen aning om, för jag hade ju ingen aning om vad kärlek var.
Hade jag fått frågan där och då om kärlek hade jag nog svarat något klipskt om att det är signalstimuli i hjärnan som påminner om de processer som sätts igång när vi äter choklad.En riktig skitstövelkommentar, med andra ord, för sådan var jag, en kärleksbefriad arbetshäst i jakt på bekräftelse för något jag inte hade vett nog att förstå att jag saknade.
I dag svarar jag med större ödmjukhet.
När jag så träffade min flickvän och blivande fru så inträffade något som fick hela min kalla logiska värld att krackelera. Jag försökte slå det ifrån mig, jag tänkte att jag var trött på långa relationer och att ett förhållande var det sista jag önskade mig. Jag hade ju äntligen lärt mig att skilja på sex och intimitet och skulle jag äntligen leva fri att ge efter för jaktens tjusningar.
Men så blev jag förälskad. Det var alltså så här kärlek kändes! Jag var överrumplad, och på samma sätt som jag förväxlat relation och passion förväxlade jag nu förälskelse med kärlek. Men med tiden ersattes förälskelsen med en ömsesidig passion för vad vi tillsammans är i denna värld, och för ett ögonblick oroade jag mig för att jag skulle vara tillbaka i mina hemtama marker, relationen och passionen.
En kylig vårkväll låg vi på vårt hyrda rum på ett gästgiveri och slumrade slött innan den sena middagen. Där och då, när jag såg henne ligga där och andas tungt, så förstod jag var kärlek var. För oavsett allt annat, oavsett om vi har bråkat eller om vi knappt hinner ha sex för att vi jobbar så mycket, oavsett om vi tvingas stå ut med varandras underligheter resten av våra liv, så insåg jag där och då att jag skulle göra allt för henne. Om det så handlade om att ge mitt liv för hennes, så skulle jag ha gjort det.
Med ens insåg jag att det är kärlek för mig och det är en känsla som är uppfyllande på samma sätt som passionen, trygg på samma sätt som relationen och upplyftande på samma sätt som förälskelsen. Men samtidigt så oändligt mycket starkare än alla tre tillsammans. Annorlunda uttryckt; den som en gång upplevt en förälskelse förvandlas till kärlek tvivlar inte för en sekund på godheten i världen.
I mitt sökande efter min identitet som människa och som man i en värld jag såg som hård och kall, så hade jag helt enkelt gått vilse någonstans på vägen. Och sorgligt nog tror jag mot bakgrund av mina egna upplevelser, att många lever nog ut sina liv utan att någonsin uppleva den riktiga kärleken.
Med en avslutande spellista på Spotify vill jag önska er alla att ni liksom jag finner kärleken, inte bara till någon speciell utan till alla de människor som på riktigt betyder något för er.
Listan tillägnas min flickvän – som ju också sa ja till att bli min fru den där kvällen.
