Överensstämmer väl med den känsla som funnits under perioden.
Många rubriker blir det…
Cohn & Wolfe rekryterar!
“Vart femte företag, med 10 anställda eller fler, hade försäljning via e-handel* 2008, enligt SCB:s rapport ”Företagens användning av IT 2009”. Andelen som bedriver e-handel är drygt 50 procent bland de största företagen, dvs de med 250 eller fler anställda. Bland företag med 50-249 anställda är andelen 29 procent och bland företag med 10-49 anställda är andelen 20 procent. Frågor om e-handel ställdes inte till de minsta företagen med 1-9 anställda.”
Fortsatt skönt inflöde av nya sköna mäniskor på PR of Sweden!
“En del uppdrag i närheten av svenskt näringslivs stora elefanter under åren har bekräftat för mig att ”brist på empati” är nåt som stödjer en chefskarriär i storföretag mer än mycket annat. Jag har alltid tyckt att det är rätt trist. Men man måste kanske inse att det krävs ett särskilt virke av folk som ska få företag att överleva på globala marknader när det är kris. Jag föredrar dock att tro att det kommer att behövas ett stort mått av emotionell intelligens av ledare som vill få medarbetare att exploatera sin fulla potential i medgång. Motsatsen skulle få mig att ligga sömnlös, känslig som jag är.”
Cool.
Kul postning, men jag fattar verkligen inte grejen med Online PR. Till att börja med känns det som en diss att den länkade till allsköns bloggar i rullen men inte till mig som lätt var den närmaste i kategorin PR-bloggar på svenska. Sedan plockades länkrullen bort helt. Men det är bara en parantes i sammanhanget…
Är inte Online PR en företagsblogg för Hallvarsson & Halvarson? Varför står det inte att det är det i så fall? Eller är det en privat blogg sedan Jesper Åström gick vidare till H&M och sedan nyligen aktuella Honesty? Men när jag klickade på Jespers namn så står det fortfarande att han är PR-konsult på H&H.
Och sedan är det motvilligt jag emellanåt delar postningar från Online PR eftersom RSS-flödet är avklippt. Är Google-annonserna på sajten en så pass viktig intäktskälla för en blogg av den typen?
Jag har säkert missat någon postning som förklarar allt detta, men then again – jag gillar att läsa i Google Reader.
Jag brukar använda Blondinbella som ett exempel på en social media natural. Och hon ger mig anledning att fortsätta göra det.
Fasiken, jag tycker sånt här är lite charmigt jag. Det hade varit rätt kreddigt att ha Mindpark-soffan i något av Springtime-rummen som Guldfisken, Globala rummet eller Soffrummet. Men, när allt kommer kring får vi nog förtjäna vår kredd istället för att köpa den. Men Joakim får allt berätta storyn om vad som händer med Mindpark-soffan, för nu är jag minsann engagerad i dess öde! :)
DSMs årliga ranking av Sveriges viktigaste opinionsbildare.
Ok, duly noted that the word “faux” is there. But still, I dont’t buy into this line of reasoning.
Nothing can compete with the full-blown viral effect – but we already knew that, right? But in order for an idea to have a pass-along effect, it must be remarkable in order to be remarked about. But must this viral message add value? No. Amusement, maybe. Pass-time. Some sensation in your everyday life. It’s a flare that attracts attention for its quirky qualities.
But I’m sorry, it’s still just the same old one-way, pushy, impact-metric, entertainment-to-death-story.
But wait, there’s more.
The human bandwith has its limitations. There are only so much “mental ad space” to conquer. Ergo, most viral attempts MUST fail. So, it’s a question on relativity rather than how pass-along-friendly the specific content really is.
Is the post rubbish altogether? No. The wise enterprise should reflect on how strong relationships it has. Who are your true friends, your ambassadors when the going gets rough? Find that out rather sooner than too late. Both digitally and analogue.
crowdsourcing + grävande journalistik = sant!
Lysande måsteläsning från Paula Hammerskog.
Pingback: Smurftips — Doktor Spinn