Din beskrivning av din mediekonsumtion på den sociala webben verkar vara mycket rationell, så jag provar att lägga fram mitt case från ett annat håll:

Om du har 9 000 olästa inlägg i din Reader så försöker du per konsekvens att skapa relationer med fler individer än vad din tid och dina nuvarande prioriteringar tillåter dig att göra. Återta din RSS-läsare i bruk som ett relationsverktyg istället för ett nyhetsverktyg – och den kommer till sin rätt!

Fast är gränsen så tydlig? Jag lade min RSS-läsare på hyllan när jag sist av alla "fattade" Twitter. Jag insåg att 1) 9000 olästa inlägg aldrig skulle bli lästa och 2) om något viktigt hände skulle min Twitter-ström berätta det för mig. Twitter killed the RSS star, åtminstone for mig.

Nu har jag börjat hitta tillbaka, tack vare en ny vän – min iPad. Har dessutom börjat hitta hålen i Twitter-flödet, bloggposterna jag missar, tankarna som aldrig bubblar upp till ytan så pass länge så att jag hinner se dem.

Eller för att vinkla det åt ett lite annat håll: var fick jag först reda på att Michael Jackson var död? På Twitter.

Var fick jag det först _konfirmerat_ att han verkligen var död? Hos CNN.

Poängen är att information och konfirmation (sanning) inte är samma sak. Sanningen är mer trögrörlig.

Sidospår, men på tal om nyheters värde: http://journalism.nyu.edu/pubzone/weblogs/pressth…
"1. Ask yourself: Why didn’t Wikileaks just publish the Afghanistan war logs and let journalists ‘round the world have at them? Why hand them over to The New York Times, the Guardian and Der Spiegel first? Because as Julien Assange, founder of Wikileaks, explained last October, if a big story is available to everyone equally, journalists will pass on it.

“It’s counterintuitive,” he said then. “You’d think the bigger and more important the document is, the more likely it will be reported on but that’s absolutely not true. It’s about supply and demand. Zero supply equals high demand, it has value. As soon as we release the material, the supply goes to infinity, so the perceived value goes to zero.”"

Generellt är det vanskligt att jämföra Facebook med traditionell nyhetsförmedling. Om det är något de får lära sig på journalistutbildningarna runt om i landet så är det att en nyhet är något nytt. Och ja, nytt nära är intressantare än nytt långt borta. Och ja, vi är törstiga efter ny information.

Men Facebook fungerar minst lika bra när inga "stora nyheter" finns att förmedla – det räcker med att vi får social feedback som allra minst hjälper oss att behålla vår position i gemenskapen. Ny information och ny kunskap blir på sin höjd sekundärt.

Så min poäng är att vi först tillgodoser vårt sociala behov och först därefter vårt behov av ny kunskap. Min poäng är också att detta är bra för att det hjälper oss att förhålla oss till alltings kontext i en informationsintensiv tid. Jag drar det till och med så långt som att säga att ju mer sociala nätverk vi tillåts bygga, desto större blir informationsbehovet.

Jag menar alltså att vi inte behöver oroa oss för information overload som alla gör. Vi behöver snarare oroa oss för att inte se värdet i att "småsnacka" och prova nya tankar på varandra för att kunna ta till sig och relatera till det som sker ute i världen.

Vad Facebook mm har gjort är helt enkelt skapa personliga löpsedlar för alla de där nyheterna som är som mest relevanta för just mig eftersom de berör människor som står mig närmast.

Vad är det förresten som säger att just Nordkorea är den (objektivt) största nyheten just nu? Vad är det som gör en nyhet "stor"?